Åh gudars! Idag ba, knäckebröd till frukost = ok. Kyckling med sallad till lunch = bra, men sen alltså: prinsesstårta (sista lilla lilla biten dock) och cirka 10-15 turkisk peppar (man ba eeeeh?!) Plus på kvällen: en liten bit tigerkaka (bakad med kvarg hmmm) som inte ens va god. Åh herregu.
Varför varför varför ska det vara så svårt? Funkat rätt bra tidigare men nu är det helt kokko. Jag tänker bara på kolhydrater hela tiden och får ångest. Gu. Känner på min mage och på hakan som växer typ as we speak = panik. Måste måste måste släppa alla mattankar. Har ni några tips så tar jag tacksamt emot, var inte blyga!
Puss och godnatt
/uppsvullen m
Bikini 2012 
Hej!
Jag har inte följt bloggen alls så länge men kikar in då och då för att se om jag kan få några tips från er och hur det går för er. Har nämligen liknande problem, nybliven mamma med extra 25 kilo efter mitt första barn. Har varit som besatt av att bli smal, komma i form, komma in i mina gamla skinny jeans som jag hade för tio år sen typ.. Så vad gjorde jag? Jo, tappade 20 kilo på kanske 8 månader och käääämpade rumpan av mig med de 5 sista kilona. Tills jag kom till en punkt; att jag vägde tom mindre än innan graviditeten men blev ändå aldrig nöjd. Har en annan kroppsform nu ju.. Fettet har satt sig på lite andra ställen än vanligt. Sen för att bara nämna mathetsen.. Lchf, lchq, gi, man får äta det men inte det, hela tiden mindtricks med ens hjärna.. Läste bloggar om hur andra tränar o äter, följde allt ett tag sen hoppade på ngt nytt, nya tränings appar, menyer, tränade 1-2 ggr om dagen, fick hemskt dåligt samvete om jag missade en träning eller åt dåligt.. Kände igen mig i ditt inlägg här om ”åh nej jag åt en tårtbit eller fler..” Kunde aldrig njuta av en kväll mitt i veckan med vin o chocklad med min man utan jag var ju lojal mot mig själv och mitt mål att inte ens min man får rubba mitt matschema och jag skulle ju må dåligt dagen efter för jag bröt flödet i matschemat… Tills jag en dag fick en självinsikt om att jag måste släppa alla mattankar, precis som du skriver om.. Sen jag släppte alla måsten kring maten har jag kunnat känna mig fri, fri att välja att äta det jag vill när jag känner för det och framförallt när jag är hungrig, inte vid en specifik tidpunkt.. Ska jag äta bulgur eller quinoa, eller ska jag ta lite fetare grädde istället och då är det ju ok om jag skippar kolhydraterna som ju är boven och världens fiende för mänskligheten.. Usch. Hemskt det låter när man skriver om det men så gick mina tankar kring mat och det fick mig att nå en punkt då jag släppte allt, hetsen för träning mat, tankar om den perfekta kroppen etc. Varför skriver jag allt detta tänker ni? Känns mer som terapi för mig själv… Har aldrig någonsin kommenterat en blogg i mitt liv men jag kände igen mig så väl i det du skrev om så jag kände att jag var tvungen att skriva om min självinsikt (som jag nyligen införskaffat) nämligen att släppa all press, hets gällande mat, slutade träna ett tag bara för att landa och ta ett steg tillbaka och tänka efter vad det är jag håller på med. Och nu när jag tittar mig själv i spegeln gillar jag litegrann mer det jag ser.. Som att en slöja har tagits av från mina ögon.. Nu ser jag det jag har och inte det jag Inte har och kanske aldrig kan uppnå.. Har tänkt på vad det var mina föräldrar åt, vad åt min mormor, vilket förhållningssätt hade dem till mat? Varför har allt blivit till hets och måsten idag? Ja, vi vill se bra ut och må bra, men till vilket pris? Att vägra ta en tårtbit på min dottets ettårsdag? Att vilja se ut som de på hm reklamen? För vem? Mig själv? Nej, jag vill vara hälsosam person, bra mamma och fru och snäll mot mig själv och klappa mig själv på axeln och inte bara gå runt och trampa på mig själv och slå mig själv på fingrarna hela tiden ” du får inte det och det och du var så dum idag som åt tre potatisar etc. etc”. Jag trot snarare på tallriksmodellen och bra råvaror. Att lära sig att älska sin kropp, sin nya kropp, kanske post- graviditet men att det är ok det med. Jag menar, min man klagar inte 😉 dock är självbilden det viktigaste.. Vad vill jag förmedla och lära min dottet? Hur vill jag hon ska se på sig själv? Ni vet att föräldrars actions speak louder than words, tänk på det..
Så till slutsatsen. Hoppas jag inte tråkat ut er med min bok här.. Vill bara säga, att vi alla måste ta det lite lugnt, sluta hetsa, vara mer tacksamma för det vi har, och veta att vi duger så som vi är. Och vill man gå ner x antal kilon, ja då finns det sätt att göra det på utifrån ens förutsättningar, möjligheter o resurser. T. ex så ska jag själv gå på gym 2-3 ggr i veckan, för att träna med målet att må bra, vara hälsosam och stark. Äta varierat enligt tallriksmodellen och försöka ha ett avslappnat tänk kring mat. Hålla koll så att mina portioner inte är för stora, allt med måtta m a o. Det är ju det som är det svåra, men enligt min insikt det enda hållbara. För mig. Hoppas att mina ord varit till någon inspiration. Jag önskar er all lycka med era mål och tack för en fin blogg!
/Anna
Tack!!! Det är så sant som du skriver. Och det är så lätt att jämföra sig med andra, att alltid kämpa för att komma så nära idealet som möjligt, ett ideal man lärt sig är det som är ”snyggt och perfekt”. Jobbar varje dag med att bara slappna av och inte tänka så mycket kring kropp och mat men det är svårt. Ena dagen känns det helt ok, nästa vill jag vara en sån där perfekt tjej med helt platt mage och noll ringar under ögonen som orkar med allt och lever det perfekta livet – det där livet som jag under mina mer intelligenta dagar inser att ingen faktiskt lever. Ok, nu blev det lite dagbok här då va. Men i alla fall, jättetack för det du skrev! /Magda
Visst är det svårt att kämpa mot idealet och för sin egen övertygelse om vad som är rätt för en själv och ens kropp. Jag jobbar också dagligen på att tänka i sundare banor kring mat och träning men det blir lätt att överdiva iom att vi dagligen blir matade med ”den perfekta kroppen”… Skönt att veta att man inte är ensam om dessa problem och vi kvinnor bör stötta varandra mer att vara så som vi är istället för att vara så snabba med att döma varandra. Äsch, mitt inlägg var nog lite dagbokslikt det med 😉 Fortsätt kämpa på, ni kommer säkert nå era mål och det viktigaste av allt att kunna hålla en sund relation med sin kropp livet ut. Det är vad jag stävar mot iaf.
/Anna